Torsdagen den 18 september fyllde Rebeckas kusin Vega 2 år och då var vi över och gratulerade henne.
Jag och Vega lekte hela kvällen och det gick ganska vilt till. Min svärmor sa på skämt att Vega skulle ta det lite lugnt så att inte bebisen skulle komma. Det var ju bara 4 dagar kvar till beräknat datum.
Morgonen efter hade jag täckningsblödning och ganska starka men fortfarande oregelbundna värkar. Jag började misstänka att det kanske var något på gång. Framåt lunch var värkarna regelbundna, 30 minuter mellan, men de var fortfarande relativt svaga. Så jag tog en promenad ner till Markus jobb efter att ha tillbringat förmiddagen med att packa om förlossningsväskan för 6 eller 7 gången och bädda om i vaggan. Värkarna var likadana hela eftermiddagen. Så vi accepterade en inbjudan från våra vänner Magnus och Annika att komma över och äta räkor och ost.
När vi gick därifrån vid midnatt var det mellan 20 och 15 minuter mellan värkarna. Vi pratade om att ringa Markus pappa och förvarna att jag hade börjat få värkar och att de blev kraftigare och att tiden mellan sjönk. Han skulle nämligen kör oss de 5 milen till Nyköping eftersom Markus inte har körkort. Men vi gick och la oss i stället. Vi visste ju inte hur länge vi skulle komma att få sova.
Vid 2 vaknade jag. Sedan låg jag och vred mig i sängen.
Vid 6 var det 10 minuter mellan värkarna. Då ringde jag förlossningen och frågade vad jag skulle göra. Jag var så trött. Jag hade inte fått sova på två nätter. De rådde mig att ta två alvedon och försöka sova en stund. Vi visste ju inte hur långt förlossnings arbetet skulle bli. Om det inte gick skulle vi komma in så att jag skulle få lite hjälp att sova.
Markus började jaga efter sin pappa för att förvarna att det var frågan om timmar. Men han hade gått till jobbet fast det var lördag och hans mobiltelefon ville inte fungera. Vid 9 var det 3 minuter mellan värkarna. Jag hoppade in i duschen medan Markus ringde sin svåger och frågade om han kunde köra. Det kunde han. Vid halv tio hade jag 2 minuter mellan värkarna. Då ringde jag till förlossningen och de tyckte att jag skulle komma in.
Väl där fick vi gå igenom de vanliga procedurerna med urinprov, CTG-kurvan och gynundersökning. Jag var bara 2 cm öppen. Så vi fick in en säng och jag fick insomningstablett och alvedon för att försöka sova i ett par timmar. Värkarna hade avtagit lite grann. Hela eftermiddagen vankade vi omkring i korridorerna.
Vid 18 tiden kröp jag ner i ett bad. Markus masserade min mage och rygg när värkarna kom. Det var underbart skönt.
Vid 20-tiden hjälpte inte vatten massagen. Jag behövde mer smärtstillande. Vattnet hade ännu inte gått. Jag fick lustgas.
Vid 22 var det olidligt. Jag hade öppnat mig 5-6 cm och vattnet hade inte gått än. Det hände ingenting utan gjorde bara ont. Jag grät hela tiden, överdoserade lustgas och kräktes om vart annat. Var det inte smärtans fel att jag grät så var det lustgasens.
Vid 23 fick jag petadin. Ljuva befrielse. Jag har bara vaga minne från 22-tiden. Allt är bara ett töcken av smärta. Vid 1 tiden hade jag fortfarande öppnat mig 5-6 cm. Då punkterade de fosterhinnan. Sedan hände det saker. De resterande 4-5 cm öppnade jag mig på c:a 30 min. Det är nog den mest smärtsamma halvtimmen i hela mitt liv. Jag skrek nästan hela tiden. Så när hon föddes hade jag knappt någon röst kvar. Det gjorde fruktansvärt ont. Barnmorskan hade då varit i kontakt med läkaren som hade givit klartecken för värkstimulerande dropp. Men när hon kom tillbaka till rummet hade jag öppnat mig helt.Utan Markus tror jag inte att jag skulle ha klarat det. Jag ömsom slog honom, ömsom kysste. Hela halvtimmen var som en ända värk. Sedan var det bara att krysta ut barnet. Krystvärkarna är det mest kraftfulla jag varit med om. Första krystvärken som trängde igenom min smärtridå kämpade jag emot. Hon kom ut lika snabbt som när man kramar en hal tvål. Barnmorskan hann knappt få på sig handskarna.
Så söndagen den 21 september klockan 02.03 föddes hon. Vår lilla Rebecka. 50 cm lång och 3 320 gr. Det var en så märklig känsla när de la det lilla fuktiga knytet på bröstet på mig. Jag hann knappt höra henne skrika och förstå att hon kommit ut innan hon låg där så hjälplös och söt. Lyckan i det ögonblicket var total. Det jag förvånades mest över var hur snabbt all smärtan försvann när hon väl var ute. Det tog ett par minuter innan jag kom på att man kanske skulle se efter vad det blev för något. Vi tittade på fingra och tår och ansikte och helheten. Hon var helt perfekt. Markus klippte navelsträngen. Det var även han som fick sätta på henne blöja och kläder. Medan jag syddes och duschade så satt han i gungstolen och var lyriskt lycklig.
Vid fyra ringde vi våra föräldrar och berättade den stora nyheten
Vid halvsex fick vi komma in på BB. Vi lät personalen fika innan vi rullades över. Medan vi också fikade och bekantade oss med det nya lilla livet. Vi åkte hem redan dagen efter. Allt fungerade mycket bättre när vi kom hem. En barnmorska kom och hälsade på dagen efter hemkomsten och vi kunde ringa till BB när vi ville. Det kändes mycket bra och tryggt.
huvudsidan*tillbaka till Rebecka