Förlovningsresan

 

Vi började att planer att bestiga Kebne redan någon gång i april. Då hade vi varit tillsammans cirka en månad. Vi blev tillsammans den 7 mars 1995. Ett outtalat frieri på mer skämt än allvar fick Markus att fria och jag accepterade med stor glädje. Vi bestämde oss för att förlovningen skulle ske på Kebne och att ingen skulle få reda på det. De följande månaderna ville man bara att dom skulle gå hur fort som helst. Det gjorde dom egentligen också. Efter mycket tittande och provande beställde vi förlovningsringarna den 7 juni. Då var det 1 månad och en dag kvar tills vi skulle åka. Vi hade bestämt oss för att åka tåg till Kiruna, gå runt Kebne och sedan upp på henne och sedan ner till Gällivare och ta tåg hem därifrån hem.
Så den 8 juli stack vi norr ut. Jag hade varit hos Markus i Trosa i flera dagar så att vi skulle packa ihop och så. Eftersom jag hade en del saker som han skulle bära och tvärt om.

Vid tre tiden gick bussen till Liljeholmen. Då hade vi fortfarande en massa saker i kassar. Vi hade varit i gång sedan halv nio och stressat runt som tokiga. Klockan 17.40 gick tåget från Stockholm centralstation mot Kiruna. På tåget upp hände det inget speciellt annat än att vi började inse att vi skulle få lite smått ont om tid att gå den planerade rutten. Om vi skulle vara uppe på Kebne den 15 juli, som vi hade bestämt som förlovningsdag, och sedan vara nere i Gällivare den 21 juli så skulle vi mer eller mindre få springa ner och det visste vi inte om vi ville men vi tänkte att vi väntar att bestämma oss tills vi vet vilken kondition vi har och hur vi fungerar med packningen.

Klockan var omkring 11 när vi kom fram till Kiruna station. Då tänkte vi att först och främst ska vi packa i ordning så att det blir bra packat. Det gick knappt. Då insåg vi att vi hade tagit med för mycket saker.

Sen skulle vi leta reda på en livsmedelsaffär så att vi kunde köpa de färskvaror vi var tvungna att ha, men allt var stängt. Jaha tänkte vi då får vi väl köpa det i Nikkaluokta även om det blir bra mycket dyrare. Omkring ett gick bussen från Kiruna till Nikkaluokta.

När vi kom fram till Nikkaluokta fick vi veta att det fallit nysnö på 1100 meters höjd. Då bestämde vi oss för att ligga stilla inte långt från fjällstationen och ta dags etapper istället. Vi ville inte behöva pulsa i nysnö i många kilometer med den packningen. Det första vi insåg när vi kom till Nikkaluokta var att våra pengar aldrig skulle räcka. Maten vi behövde var för dyr. För att inte tala om färjan över sjön Latjojaure. Och p.g.a. det dåliga vädret vill vi inte gå runt sjön vilket vi och för sig bara skulle ta ett par tre timmar. När vi kom till andra sidan frös jag rejält och båda var hungriga. Det var nämligen så att när vi gick mellan Nikkaluokta och Latjojaure lyckades jag bli dyngsur av svett. Där vi gick då var det nämligen tämligen varmt vilket det inte var sedan. Markus misste balansen på en av spångarna och trillade ner med benet fast kilat i spången. Det var tur att det inte var en av de högsta spångarna vi gick på. Om det hade varit det hade vår resa slutat där med ett jätte knäckt knä. Alldeles efteråt slog vi läger. Det var fortfarande tidigt. Det blev så att vi låg stilla där ett par dagar. Vi ansåg oss inte ha någon brådska. Stället var en björkdunge. Gissa om det var mycket mygg när vädret blev bättre.

När vi kom fram till fjällstationen och hade köpt det vi skulle ha för de närmaste dagarna upptäckte vi att vi inte hade många kronor kvar alls. Då hörde vi efter om det fanns något sätt att få dit pengar. Det gjorde det. Telefon postavi. På det sättet skulle vi få pengar inom några timmar. Så vi ringde hem till mig och bad mina föräldrar att skicka 500 kr till oss. Samtalet blev kort och rörigt p.g.a. att vi inte kunde göra av med så mycket pengar. Dagen efter gick vi och frågade om pengarna hade kommit, det hade de inte. När vi frågade 2 dagar efter vi hade ringt hem hade de fortfarande inte kommit. Då skulle vi ringa ett motagarenbetalar samtal hem. Problemet med det var att telefonautomaten var en gammal hederlig bordsmyntautomat. Så 2# fungerade inte. Vi testade numret man ska ringa på sådana telefonautomaten, men det fungerade inte. Då ödslade vi 2 kr och ringde till Telia kundtjänst. Det tog ungefär 10 min att få dom att koppla oss vidare till dit vi skulle. Sen gick allt bra. Det visade sig att mina föräldrar hade skickat 1000 kr dagen innan och de var framme i Kiruna innan de gick från posten i Nyköping. Så vi gick upp till receptionen och bad dem ringa till Kiruna postkontor. De hade väldigt stressigt men skulle ringa upp lite senare. Efter en ungefär en halvtimme ringde de och sa att de hade fått ett meddelande dagen innan från Nyköping. De hade bara slarvat bort lappen. Så vi fick våra pengar och köpte det vi skulle i matväg.

Den 15 juli var det strålande väder i Kebnekajse bergmassiv. Solen sken, himlen var blå och cirka 20 grader varmt. Vi började gå omkring 10 på morgonen. När vi kom till där leden delar sig i östra- och västra leden var vi redan dyngsura av svett och jag halvt uppäten av all mygg trots att jag hela tiden smörjde mig med djungelolja. När vi kom fram till Kittelbäcken och tagit oss över den så bestämde vi oss för att äta matsäck. Bäst vi satt där på en sten nära vattnet såg vi några gå på andra sidan en bit upp. När vi vände oss om och såg efter de vi hade följt efter så insåg vi att de skulle gå upp på Tolpagorni och inte upp på Kebnekajse.

Vi hade gått fel. Vi fortsatte i alla fall att gå. Lite längre upp gick det nämligen komma ut på leden genom att gå över isen. När vi kom upp på den 1.6 km höga stenhögen mittemot Kebnekajse började folk gå ner i stället för upp. Vi var helt slut efter att ha pulsat 2 km i snö.

Då hände det som inte fick hända. Olyckan var framme. Jag vrickade knät. Klockan var nio på kvällen och vi började bli hungriga så vi åt vår förlovningsmiddag i skuggan av Kebnekajse. Jag försökte ringa hem från Markus' mobiltelefon, men det gick inte. Telias sändare i Kiruna var för liten för det stora antalet mobiltelefoner. Jag ville veta vad de tyckte jag skulle göra med knät.

Klockan halv tolv insåg vi att vi varken skulle orka eller hinna upp till toppen innan datumet byttes från 15 till 16 och datumet inte skulle stämma. Under själva förlovningen såg vi två laviner och midnattssolen över Norges fjäll. Midnattssolen var till största delen skymd av Kebnekajse men utsikten var underbar från platsen.

När vi kom upp till toppstugan så smög vi in. Vi viste efter att ha pratat med några att det sov ett gäng människor i stugan. Och vi såg att det låg sovsäckar utrullade på britsarna och det såg ut som om det var människor i dem. Bäst som vi packade upp våra sovsäckar och andra saker som vi behövde för natten så kom ett antal människor in klampande. Det visade sig att vi hade smugit för tomma sovsäckar. Vi somnade fort den kvällen.

Morgonen efter var halva mitt knä bortdomnat och Markus var på ett fruktansvärt humör. Han hade tömt hela sin kraftreserv när han hjälpte mig upp till toppstugan kvällen innan. Jag tyckte vi skulle gå upp på toppen och sen ner till dalen igen. Det tyckte inte han. Efter en bra stund och mycket tjat så började vi gå upp mot toppen. Efter cirka 200 meter "gick jag in i väggen". Alla mina krafter var slut och jag kände att om jag tog ett steg till skulle jag spy. Det gjorde jag några minuter senare också.

Dagen efter var både Markus och jag för slut för att kunna rör oss allt för långt. Maten var slut och min nersölade tröja som hade tvättats dagen innan hade inte torkat ännu. Så jag frös och behövde vila mitt fortfarande onda knä och fick ligga på britsen hela dagen. Vi låg och spelade kort. Mesta dels poker. Dagen innan när vi insåg att vi inte skulle kunna röra oss ner på ett tag skickade vi en lapp ner till fjällstationen med en av vandrarna som skulle ner dit. Så vid tre tiden på eftermiddagen kom en av guiderna upp till oss. Gissa om vi var hungriga. Men vi gick ut lugnt och trappade upp. Vi hade båda så lite energi att det skulle varit förödande om vi hade försökt äta för mycket samtidigt. Den kvällen tog vi det lugnt och samlade krafter. Nu ordnar sig allt, nu när vi har mat, tänkte vi

Dagen efter det, den 18 juli, besteg vi Kebne. Det var dimma. Man såg tidvis bara ett tiotal meter framför sig. Men det gjorde bara de två stupen på båda sidorna om Kebnekajse sydtopp mer effektfull. På västersidan ligger ett stup på 70 meter ner till Rabbotsglaciär och på östrasidan ligger ett stup på 60 meter till Björlingsglaciär. Man kunde inte se nordtoppen. Markus fick hålla i mig efter som mina ben darrade så. Jag är höjdrädd. Vi tog en del kort i alla fall. Bland annat på oss på toppen. Eftersom vi var ensamma på toppen kunde vi inte få kort på båda två tillsammans.
Sen började vi ta oss ner. Vi hade kvällen innan bestämt oss för att inte gå leden ner. Enligt människor som hade redan gått där var det gångbart. Det visade sig att det fanns lite delade meningar om vad gångbart är. Vi klättrade ner för Kebne och kom ner mellan Kebne och den andra stenhögen som ligger mitt emot och istället för att gå rakt fram vek vi åt väster. Efter att ha gått ett tag kom vi fram till ett 200 meter djupt stup. Oj tänkte vi. Sen gick vi längs kanten ett tag tills vi såg att vi skulle nog kunna klättra ner. Det fanns som två meters etapper hela vägen ner. Man kan säga att det såg ut som en trappa. Lite sned och vind, men ... och väldigt stor. Det kändes som om vi kommit till jättarnas land. Vi såg på stenarna som lossnade under oss att om vi tappade balansen skulle vi rulla de återstående meterna ner. Dalen vi kom ner i var inte trevlig. Man kunde fortfarande se de färska brottytorna på klippblock stora som friggebodar, sedan de suttit uppe på fjället bredvid. Stenarna på marken hade inte äns hunnit sätta sig så rätt som det var när man gick sjönk marken under en. Det var otäckt. Dessutom gick det en flod under stenarna. På den lilla snö som fanns kvar syntes det att det inte var länge sedan senaste raset. Lagom när vi kom ut ur dalen hörde vi ett jättedunder. På en av väggrana var det ett ras. Jag är glad att vi inte var under det för det lät stort.

Nästa stora svårighet kom när vi nådde fram till Silverfallen. Vi tänkte att vi kunde gå längst vattenkanten. Tji fick vi. Floden hade grävt en c:a 10 meter djup dal ner i det mjuka berget. Dess värre fick inte något annat än floden plats i den dalen. Då fick vi se att det var någon vänlig själ som hade rösat en liten stig alldeles mellan kanten på stupet ner till floden och ansatsen till Tolpargorni. Sen gick vi och gick. Klockan var omkring ett när vi nådde tältet. Gissa om vi var trötta. Jag hade gått med hårt lindat knä och med magnesyl i kroppen hela vägen ner.

Nästa dag låg vi mycket stilla. Vi vaknade först på eftermiddagen. Jag gjorde i ordning mat, väkte Markus och vi åt. Sen sov vi några timmar igen. Fram mot kvällen makade vi oss bort till fjällstationen. Jag upptäkte ett antal muskler jag inte viste att jag hade. De gjorte ont. Markus var också jättestel. På fjällstationen ringde jag hem. Gissa om det var nervöst. Vi viste att anonsen antagligen hade varit i tidningen vid det här laget. Vad skulle våra föräldrar säga. Men mina föräldrar bara lyckönskade oss. Det kändes skönt.

Dagen efter hade vi igentligen tänkt oss att börja röra oss mot Nikkaluokta, men mitt knä kändes inte som det skulle dessutom var vi fortfarande väldigt trötta.
Den 21 började vi röra oss mot Nikkaluokta. Vi gick så att vi hade c:a 5 km kvar. Där slog vi upp vårt tält för natten. Men jag måste säga att det är första gången jag har mer eller mindre sprungit runt en sjö på grund av mygg. Det var inte vanliga mygg. Det var mer som en blandning mellan mygg och knott. När vi slog läger för natten sa jag att det skulle bli oväder men Markus sa att det skulle nog vika av. Jag tänkte han har säkert rätt. Han kan ju mer om meteriologi än mig eftersom han segelflyger. Så vi spände inte upp yttertältet helt. Det tror jag vi båda ångrar.

Den natten blev blöt. Jag hade rätt för en gång skull. Det blev regn. Mycket regn. Vi diskade morgondisken på den översvämmade stigen. Kvällen innan hade vi stått i valet och kvalet om vi skulle slå upp tältet på en gräsplätt eller där vi gjorde, på en sandplätt. De två gräsplättarna var under vatten. Vi fick lite bråttom sen. Ingen av oss var säker på när bussen till Kiruna gick. Så vi fick tidvis springa. Där det gick. På sina ställen var nämligen stigen mer eller mindre bortspolad. Vi kom fram en kvart innan bussen gick.
Då kom nästa problem. Vi hade pengar till bussen och vi måste ha pengar till tåget mellan Kiruna och Gällivare. Men det vore bra om vi fick lite till mat också. Frukosten hade betstått av makaroner kokade i torrmjölk med senap och soya tillsatt. Det kan jag rekomendera att INTE äta. Det är bland det äckligaste någon av oss någonsin har ätit.

När vi kom till Kiruna köpte vi biljett mellan Kiruna och Gällivare så att vi hade biljett hela vägen hem. Sen gick vi till Posten och länsade Markus konton med ett utgånget pass och utan bankbok. Men det gick. Vi fick ut c:a 80 kr. Av det köpte vi brunch, kvällsmat och frukost till dagen efter.

Nästa och sista problemet upptäkte vi när vi kom ombord på tåget.
Då såg vi att det var några som satt på våra platser på tåget. Men vi tänkte att de kanske ska av i Gällivare. Det skulle de inte. Då tittade vi på våra biljetter. Oj, fel dag. Det stog den 23:e på biljetten. Vad gör vi nu? Jag var formligen gråtfärdig. Men Markus bevarade sitt lugn. Som alltid. I Boden skulle vi byta tåg. Vi hoppade på det där tåget. Det var ju faktiskt SJ som hade missförstått Markus när han beställde biljetterna. Vi försökte prata med en konduktör, men han sa bara att det var fullsatt och att det var vårat problem att få plats. Efter ett tag fick vi tag på en annan konduktör. Han fixade två platser åt oss. Det var skönt att få sova i en "säng".

När jag vaknade var vi utanför Uppsala. Jag väckte Markus ungefär en halvtimme senare, men han gick inte upp förrän vi kom närmare Stockholm. Vi fick ganska brottom av tåget.
Medan vi väntade på bussen till Trosa åt vi resten av det vi hade kvar sedan kvällsmaten. På bussen upptäckte vi att vi hade glömt våra regnkläder och Markus kängor på tåget i en svartsopsäck.

När vi kom till Trosa möttes vi av både mina och Markus föräldrar.

Slutet gott allting gott.

 

huvudsidan*Markus*Gunilla*Rebecka*Katarina*Bröllop*foto